Assistans handlar inte om att hjälpa ”de svaga”

I debatten kring den personliga assistansen argumenterar en del av assistansens försvarare för att regeringens nedskärningar drabbar ”samhällets svaga”. Även om detta kan vara en smart retorisk strategi är den inte fri från problem.

För det första: assistansens syfte är inte att ge allmosor till en grupp som annars inte skulle överleva. Istället har funktionshinderpolitiken det mycket mer ambitiösa målet att assistansanvändare ska kunna leva som andra. Det handlar inte bara om att livsuppehållande åtgärder, utan också om att kunna gå på bio, åka på semester, följa sitt favoritlag eller vara engagerad i bostadsrättsstyrelsen. – Även om man har en funktionsnedsättning.

Det är vedervärdigt att personer som har ett behov av kontinuerlig support för att överleva förlorar sin assistans. Men vi får heller inte glömma att assistansanvändare inte bara ska klara livhanken, utan också kunna delta i samhällslivet på samma villkor som alla andra människor. När vi fokuserar för mycket på hur nedskärningarna drabbar personer som vi beskriver som svaga och utsatta riskerar vi att glömma att assistansen inte var tänkt som ett sista skyddsnät, utan som ett verktyg för att uppnå fullständig jämlikhet. Vi riskerar också att glömma att ”utsatthet” och ”svaghet” i sig inte är karaktärsdrag, utan konsekvenser av politiska beslut och hur samhället är organiserat. Kvinnor är” utsatta” och ”svaga” i sexistiska samhällen och på samma sätt är personer med normavvikande funktionsförmågor ”utsatta” och ”svaga” i samhällen som är otillgängliga och diskriminerande mot gruppen.

Det är med andra ord inte så att nedskärningspolitiken ”drabbar en svag grupp”, det är snarare politiken som gör så att människor som behöver assistans blir ”svaga” och ”utsatta”. Om vi hela tiden bygger vår argumentation på att personer med funktionsnedsättning är så oerhört utsatta, så finns en risk att vi glömmer att denna utsatthet i grund och botten beror på otillräckligt stöd och bristande tillgänglighet.

Vi börjar uppfatta svagheten som en egenskap hos individen snarare än som en konsekvens av samhällsstrukturer som vi faktiskt kan ifrågasätta och göra motstånd mot. Framförallt riskerar det här sättet att försvara assistansen att leda till att vi glömmer att funktionshinderpolitiken inte är ett särintresse som bara berör en grupp som är avskild från resten av befolkningen. Samhället består inte av ”utsatta” och ”icke-utsatta” människor, utan av en brokig grupp biologiska och sociala varelser som delar en sårbarhet i mötet med världen. Vem som helst kan hamna i en situation där de behöver assistans eller något annat av samhällets stödsystem. Funktionshinderpolitiken är därför allas angelägenhet och intresse. Vi kan inte dela in oss i de som behöver och de som klarar sig utan samhällets stöd; istället borde vi tänka att vi alla delar utsatthet i mötet med världen. När vi inser det så kan vi i bästa fall skapa en politik där vår delade svaghet blir en gemensam styrka, där den blir till solidaritet och ödmjukhet inför vår gemensamma existens.

Niklas Altermark

Postdoc vid Lunds Universitet.
Forskar och undervisar i statsvetenskap om politiskfilosofi och socialpolitik vid Lunds Universitet. Specialområdet är funktionshinderpolitik.